På något sätt så har jag alltid mått dåligt. Kommer ihåg när jag var 12 år gammal och jag fick världens identitetskris. Blev världens "emo" och tyckte de var så coolt. Började bli intresserad av killar och livet höll bara på så. Jag var dum mot mina föräldrar, söp och blev aspackad så jag fick utegångsförbud. Jag gjorde allt man inte fick för att få någonting coolt att berätta för alla. Jag kommer ihåg att jag grät mycket och ofta. Jag förstod aldrig varför och ville heller aldrig berätta för någon om mitt mående, trots att alla förstod de ändå. Hade en stark kärlek till mina föräldrar men jag valde att aldrig visa de, vilket jag ångrar idag. Hade jag kanske bara pratat med dem så hade jag mått bättre.

När jag blev äldre så fick jag pojkvänner och de var inte alltid de bästa jag gjort. I högstadiet mådde jag också dåligt. Kommer så väl ihåg när min kompis frågade mig "när fan ska du må bra?" Och jag bara skrattade åt de... de var på något sätt skönt att må dåligt. När min bästa vän mådde ännu sämre än någonsin så krossades hela mitt hjärta. Hon var mitt allt och jag kunde inte hjälpa henne. De var på sätt o vis det värsta jag gått igenom. 

När min mormor gick bort så var de ännu mer hjärtkrossande. Jag minns att jag visste hon var på sjukhus för något hade hänt, jag grät redan där fast jag inte visste om något var fel. Jag gick till ungdomshuset och försökte tänka på annat, tills min telefon ringer och det är pappa. Jag svarar och han säger bara "kom hem" jag gråter och springer hem allt jag kan. Jag visste vad som hade hänt utan att han sa någonting. När jag kommer hem så sätter jag mig i trappan och bara gråter. Pappa kramar mig och jag kramar honom. Senare kommer mamma hem och att se ens mamma gråta är så jävla jobbigt. Vi låg i min säng och grät och kramades. Min mormor försvann, min ängel och min beskyddare. Jag var hos henne hela tiden. Att bara veta att de är över, kommer aldrig träffa henne igen... Jag saknar henne varje dag. 

Jag blev äldre och vid 16 års ålder så träffade jag Simon. Mitt livsKärlek. Men allt var inte perfekt. Långt ifrån perfekt. Han ville inte ha mig så som jag ville ha honom. Han ville bara ligga men jag ville ha mer. Orkar inte ens ta de, men de var då jag verkligen började må dåligt. Vi blev tillsammans men jag mådde ändå dåligt. 

Det var sommaren 2015 som jag tog studenten och livet blev kaos. Vad ska jag göra? ska jag verkligen vara med Simon? Det var så mycket frågor i mitt huvud att jag inte visste något längre. Allt var Kaos. jag var nära på att göra slut med min kärlek, tackar Gud för att jag inte gjorde de. Livet var totalt kaos. Jag åkte senare till alanya med en kompis och där hade jag väldigt många panikattacker och ångest. Var full dygnet runt i sju dagar. När jag sedan kom hem så fottsatte jag festa tills jag en dag insåg att de var inte kul längre. Blev full och ledsen. Aldrig glad, alltid ledsen. Mitt liv höll på såhär till januari 2017 då jag valde att jag vill inte må dåligt längre. Jag vill vara glad. Jag kände inte igen mig själv längre. Jag fick diagnosen grov depression och social fobi. Idag går jag på tabletter som rädda mitt liv. Med hjälp av min famil, Simon Och vänner så mår jag idag brA. Jag har fortfarande vissa svårigheter men de går framåt. Jag ser framemot dagarna och ser fram emot händelser som jag innan hade ångest över. Jag gråter inte längre konstant och jag tar hand om mig själv.